SOS Byggnadsvård är inte på något sätt emot elproduktion av solceller – tvärtom, det är ett utmärkt sätt att producera energi – där förutsättningar finns. Men kanske inte i Sverige där vi har moln och mörker större tiden av året – den tid då vi mest skulle behöva energitillskottet! Och alla verkar nu plötsligt tro att man ska kunna sälja elen dyrt på sommaren och köpa tillbaka den på vintern. Verkligheten är i stället att man får skänka bort större delen av vinsten under sommaren. Just nu är det till och med minuspris på el. När mörkret sedan faller slutar förstås solcellerna leverera. Skulle det därtill blåsa lite och vindkraftverken kan börja leverera, blir det ännu fler som skall konkurrera om att få sälja el. Hur går nu den ekvationen ihop? Just nu ringer solcellsinstallatörerna flera gånger i veckan, de enda som verkligen tjänar pengar på vårt dåliga miljösamvete. Köparna däremot riskerar att bara bli förlorare, kasta sina pengar i sjön och dessutom få ett fult hus på köpet när den utlovande kalkylen inte går ihop.

Det som många inte tänker på är att det dessutom inte finns något regelverk för att kontrollera hur solceller ska installeras. Läs igen! Det finns inget regelverk att följa! Installationen sägs behöva vara ”säker” men den beskriver inte HUR, så det blir väldigt godtyckligt om vad detta ”säkert” innebär, vilket gör att det råder rena vilda västern mellan de firmor som installerar hos privatpersoner. Det är därför som så många som ringer till dig och vill sälja.

Hur ska man då som kund själv kunna kontrollera installationen som i praktiken är en högspänningsanläggning på över 1000 volt? Ingen vet exakt. Okej då, men vad kan gå fel? Jo att det till exempel skulle kunna råka bli glapp i någon kontakt mellan panelerna (det ligger cirka 20-50 stycken på ett normalt villatak). Där kan en ljusbåge uppstå med en styrka av 2000-4000 grader Celcius. Och enda sättet att stänga av den är att släcka…. just det, SOLEN! Eller hoppas att huset brinner av någon annan anledning så att man vågar bekämpa eldsvådan. För vad kan brandkåren göra om huset skulle börja brinna och du har solceller? Ingenting. De vet nämligen inte själva hur de ska förhålla sig. Och hur skulle du själv tänka om något som är strömförande brinner och kan skapa ljusbågar upp till 4000 grader? Nog vill man själv också hålla sig borta? Långt borta. Kanske dags att kolla försäkringsbolagets ersättningsvillkor igen?! Vi har ju flaggat för relationen finstilta försäkringsvillkor och gamla hus i tidigare nyhetsbrev – av andra skäl.

Solpaneler har en ungefärlig livslängd om cirka 25 år. Ungefär lika lång tid som det gissningsvis kommer att ta för de antikvariska myndigheterna att komma med en vägledning om vilka hus och kulturhistoriskt värdefulla miljöer som behöver undantas från förvanskningen med solceller. Men har någon tänkt på vad vi ska göra med sopberget med all denna teknik? Solcellspaneler går ju inte att återvinna. Hur stor blir miljönyttan i slutänden då? Och hur var det nu med garantitiden? Och vad innefattar det finstilta där?

Och till sist, det som SOS Byggnadsvård alltid återkommer till, vikten av kunskap för att själv kunna ta hand om sitt hus på ett hållbart sätt, lära sig förstå och känna huset för att kunna göra de enklaste reparationerna själv. Normalt behöver man till exempel se över taket, rensa hängrännor och så vidare för att inte få läckage. Om man då lägger ett lock av solcellspaneler ovanpå, hindrar man denna möjlighet. Under dessa paneler kommer det istället samlas massor med löv, skräp, fågelbon och annat, som både kan orsaka brandrisk, men även binda fukt. Och vips har man lätt ett läckage som kan pågå länge innan man upptäcker det.

Sedan ska vi inte tala om hur ett gammalt hus med ett före detta vackert tegeltak ser ut efter solcellerna, i värsta fall kompletterade med alla andra statligt energibesparande åtgärder såsom bytta fönster, luftvärmepumpar och tilläggsisolering. Vackert och värdefullt är nog inte vad som kommer stå i annonsen när huset väl ska säljas och värdet i kronor, mot ett värdigt och väl underhållet gammalt hus, kommer inte gå att jämföra.

Nej, låt våra gamla hus vara i fred från detta kommersiella jippo där de gamla husen och miljön än en gång riskerar bli förloraren!

Tomas Håvik och Göran Gudmundsson, juli 2023

Hållbarheten
När man förr målade ett hus med linoljefärg brukade man räkna med en hållbarhet utomhus på uppemot femtio år. Självklart avslöjades åldersförändringarna om man synade färgen på nära håll, men det värdiga och naturliga helhetsintrycket bibehölls mycket länge med äkta linoljefärg. ”Naturligt” var det ord som på den tiden beskrev förväntningarna på värdigt åldrande. Idag har vi blivit sjukt petiga och ställer samma orimliga krav på färgytor både inom- som utomhus. En förstående hållning till naturligt åldrande har ersatts av nästan absurda perfektionskrav, förmedlade av reklambilder där husens fasader har samma platta finish som ett ugnslackerat kylskåp. Men bakom de täta och perfekta plastfärgsfasaderna ruttnar istället träet och ommålningsintervallerna blir bara tätare och tätare med tiden. Ingenting är längre i samklang med naturen.

Havsvattnet
Idag kan vi lägga till att plastfärgen snart kostat oss haven också. Plastfärgen är nämligen den största källan till de förödande mikroplasterna i haven. Nästan 60 procent av mikroplasterna i haven kommer nämligen från plastfärg! Det var ju så behändigt, berättade plastfärgsreklamen, att man kunde skölja av penslarna i diskhon… Hotet handlar alltså inte bara om de där nya plastprylsöarna som du sett på teve, de som bildas av engångsartiklar, barns leksaker, de billiga trädgårdsmöblerna och så vidare. Det handlar om något värre – om mikroplast eller nanoplast, alltså de korn, flagor och fibrer som brutits ner från större plastföremål och som därefter hamnar i magen på fisk och andra vattendjur och som skapar en falsk mättnadskänsla, vilket i sin tur gör att de svälter ihjäl. Engelska kanalen är för oss det närmaste problemstället med en massiv fiskdöd på grund av dessa mikroplaster.

Norge
Norska Riksantikvarieämbetet har länge varit en föregångare när det gäller byggnadsvård och begriplig information om lämpliga material för gamla hus. Nu skriver Riksantikvarien själv i en varningsartikel i Aftenposten ”Vi trer plastposer på byggene våre” och hon går där till motattack mot plastfärgsbranschen och dess bedrägliga marknadsföring och desinformation om linoljefärg. Hon pekar också på en viktig grupp som man borde lyssna mer på när det gäller råd i färgfrågor. Nej, inte målarna, utan TRÄHANTVERKARNA, de som med sin kunskap och erfarenhet vet vilken färg som på sikt bäst bevarar ett trähus – gammalt som nytt – linoljefärg alltså! ”Håndverkerne er de viktigste personene når gode valg for ett hus skal tas”, avlutar hon. Så sant som det är sagt! För dem blir färgvalet verkligen en hjärtefråga, de som stått för underlaget som färgen ska målas på. Heja Norge!

En checklista om linoljefärgsmålning:

• ALLA kan man måla med linoljefärg, till skillnad mot plastfärg. Eftersom linoljefärg torkar långsamt kan man enkelt gå över hela ytan igen och göra slutfinishen flera timmar senare.  När gäster spontant kommer på besök kan du bara lägga penseln åtsidan och bjuda på en kopp kaffe för att gå tillbaka en timme senare och fortsätta som om ingenting hänt. Plastfärg torkar däremot på några minuter.
• Du slipper allergiska reaktioner. Du vet väl att när man målar med plastfärg så rekommenderas det att man som gravid inte bör vistas i lokalerna på flera veckor efteråt, och du ska som gravid absolut inte måla med den själv! Det är alla konserveringsmedlen som är problemet.
• Med linoljefärg slipper du rengöring och torkade penslar. Ställ dem bara i rå linolja tills vidare så håller sig penseln redo att användas i åratal.
• Linoljefärg tål frost. Ingen fara med att låta färgen stå kvar i uthuset eller i sommarstugan över vintern. Inte heller med penslarna i linoljebad.
• Tvätta dig med lite såpa efter linoljemålningen. Hur många har inte stått i duschen och skrubbat sig skinnflådd för att få bort plastfärg från armarna?

De här tipsen är redan självklara för många av oss byggnadsvårdare. Så om vi alla försöker berätta om fördelarna med linoljefärg för andra, som aldrig tänkt på saken, kan vi göra en både naturen och kulturen och oss själva en jättetjänst! Skicka därför gärna detta nyhetsbrev vidare till någon som du tror behöver få lite mer kunskap i ämnet.

Göran Gudmundsson, juli 2023

Gammalt ja? Hur gammalt är gammalt? Under renoveringen skymtade vi spår av 1700-tal  lite här och där, men bara spår. Ett grovt skurgolv fanns kvar i farstun. Farstudelen brukar ju vara lågt prioriterad i gamla hus, till och med oisolerad. Så var det även här. Bakom pärlsponten i köket syntes spår av stänkmålning på timmerväggarna. Men inga bevarade dörrar, inga fönster, inga foder kvar från 1700-talshuset, eftersom huset ju var så konsekvent moderniserat på 1910-talet. Fernissade smalbrädiga golv, pärlspontväggar, pärsponttak, allt var i pärlspont, det vill säga allt som inte redan hade börjat byggas om till någon sorts grov efterfunkis med bland annat ospröjsade fönster i fel format. Vårt mål blev nu att istället bevara och spinna vidare på 1910-talet, ”pärlsponthuset”.

Första hindret för ett tidstroget återställande, det här var 1975, var den så kallade marknaden. Att åka till sågen eller hyvleriet och fråga efter pärlspont var som att fråga livsmedelshandlarn om han inte möjligen hade något gammalt lager med rutten mat också. Att gå in i den lokala färghandeln och fråga efter linoljefärg, var minst lika döfött.
– Och det kommer du och frågar efter nu, när vi äntligen har sålt den sista burken, svarade färghandlarn i Delsbo på min fråga efter linoljefärg.

ALLA försökte istället omvända oss och hjälpa oss att hitta till de moderna byggmaterialen. Nu fanns det till exempel spånskivor istället för råspont, nu sålde man mineralull på rulle istället för sågspånsisolering och tryckta tapeter var omodernt. Ville man ändå ha ett gammaldags alternativ fanns det brun gjuteväv med mönster. Och parkettgolv hade börjat säljas i form av spånplatta med limmade bitar med trämotiv på. Vi vågade knappt andas om att vi helst ville ha skurgolv. Det mest deprimerande faktumet var dock järnaffärerna, som samordnat verkade ha kört ut containrar med alla traditionella järnbeslag på tippen runt 1975. Med klippspik. Med spårskruv. Med kammarlås, ja med allt som plötsligt betraktades som omodernt.
– Å fan, hade du velat ha SÅNT, sa järnhandlarn i Bollnäs generat, när jag frågade efter fönsterhaspar till enkelfönster?

För att råda bot på bristen på autentiskt byggnadsmaterial till vår ombyggnad återanvände vi allt gammalt vi kunde. Vi till och med offrade pärlspontväggarna i ett av rummen för att vi behövde reservbitarna till att laga ett tak i ett annat rum med rötskador runt skorstensstocken. Det gick alltså inte att gå till hyvleriet och fråga om vi kunde få en liten mindre pärla på pärlspontbräderna, en som stämde bättre till vår egen panel, utan vi fick vara glada över att de över huvud taget tillhandahöll något så urmodigt som pärlspont. Och så fick vi lösa våra egna problem på annat sätt.

Så föddes idén med ”bra att ha-tunnan”, tunnan som följt med huset och från början bara stått där tom, men som bara blev fullare och fullare av tillvaratagna reservbitar med åren. Där föddes också en byggnadsvårdare kan man säga. För det var så roligt att i röran av gamla brädstumpar knäcka koden med varför vissa dörrfoder hade fodersocklar och andra inte, varför vissa bräder var spikade i spont och andra synligt. Här föddes förstås också en nörd – som du redan har förstått. Till exempel när jag insåg att även en hundraprocentigt maskintillverkad inredning, till exempel en pärlspontinteriör, ändå kan fås att andas en hantverksmässigt gedigen, kraftfull och äkta känsla, bara av att man inte försänker alla spikskallar, spacklar över alla kvisturslag och slutligen dränker ytorna med färg,lika slät och död som kylskåpets kulör. Och hur lärorik var inte resan att få lära sig hantverkarnas och byggvaruhandlarnas eget språk och argument för och emot de traditionella byggmaterialen, eller ”gammsnusk” som en västerbottnisk hantverkare kollektivt döpt om dem till?

Det som däremot ingen anade, inte ens jag, var att 1700-talshuset med i stort sett alla sina detaljer också fanns bevarat, ja gömt bakom alla pärlspontytor, i golven och i taken. För när vi renoverade denna enkla miljö visade det sig förstås att vi inte var de första som varit tvungna att vända på slantarna – och träbitarna. I en dörröppning satt t ex en vackert handhyvlad 1700-talskarm kvar, återanvänd som utfyllnad, taklisterna hade också fått en ny funktion när huset blev ”pärlsponthus”, den här gången som täcklister för att förhindra den då moderna sågspånsfyllningen från att sippra ut genom springorna i trossbotten. De gröna glasbitar från 1700-talsfönstren som låg utströdda överallt i trossbottnarna – var ett gammalt sätt att göra det otrivsamt för mössen, lärde vi oss också. Och i vedboden visade sig att de valhänt snickrade hyllorna i hörnen egentligen hade hyllplan av återanvända barockfoder från det ursprungliga husets dörrar och fönster. Och alla med spår av originalfärg från 1700-talet kvar!  Idag skulle man, med hjälp av alla dess ”DNA-fynd”, utan svårighet kunna återskapa originalstugan från 1700-talet. Vilken tur att alla bitar inte låg där serverade som ett ”1700-talsalternativ” från början, tänker jag, för då hade vi inte fått 50 års trivsel i vårt ändå rätt så autentiska, älskade pärlsponthus, utan istället fått bo ”bara” i en 1700-talskopia av den där timmerbyggnaden under.

Vad gäller den där tunnan så var idén alltså bara att återanvända en otymplig tunna till ”arkiv” för sådant vi ändå rev ut och tänkte att vi kanske en dag i framtiden ville minnas den exakta formen eller färgen på. I så fall vore det bara att dyka ner i tunnan igen och ”arkivforska”.

Och tadaaaa! Nu börjar du ana vad jag tänker runda av med? Idag är det generationsväxling på torpet. Igen, får man väl säga på ett ungefär 300-årigt torp. Nu tar den yngre generationen över huset efter våra egna 50 år. Och som byggnadsvårdare är det bara att glädjas över nya tider! På bara några kilometers avstånd  från torpet kan man nu köpa linoljefärg igen, både matt och blank, klippspik för spikning med synliga skallar, specialhyvlade snickerier, pärlspont med mera. Det är bara att dyka ner i den där tunnan först och verifiera vilka profiler som skulle kunna vara de rätta för huset. Och till sommaren kommer auktionerna där byggnadsvårdsmaterialen plötsligt ligger nästan i samma prisklass som annat antikt. Och det är kanske ändå den bästa upprättelsen för gamla byggnadsmaterial, när de äntligen övergått från ”gammsnusk” till hårdvaluta på antikmarknaden. För kulturhistoriskt värde, autenticitet, ja till och med själ, kan de flesta husrenoverare prata sig bort ifrån. Men en prislapp brukar få de flesta att inse. Att nu har gammsnusket blivit guld.

Göran Gudmundsson, mars 2023.