Fritidshuset

Vårt fritidsställe i Hälsingland köpte vi 1975. Ursprungligen var det varit en liten jordbruksfastighet med några få tunnland skog och lite åkermark. Enligt gamla kartor flyttades huset till platsen 1806. Det var då en enkelstuga i timmer. På 1960-talet slogs många svenska jordbruk ihop och även detta småbruk förlorade sin mark och blev som många andra smågårdar avstyckad och såld som fritidshus. Andra generationen fritidshusägare blev vi. Ett nytt tak av pannplåt, ett påbörjat byte till moderna, kopplade fönster, och en ”måla-på-lördag-interiör” i bjärta lackfärger var vad som mötte oss. Och miljoner myror. Huset hade nämligen stått oanvänt i flera år och naturen höll på att flytta in igen. Genom att vattenledningen var slut, godkänt avlopp saknades, elen var begränsad och utedasset blåst omkull blev också priset väldigt lågt. I jämförelse, alltså ställt mot bara vad en nyanslutning till el och vatten skulle ha kostat, var fastigheten i praktiken gratis. 

Gömd bakom den slitna fasaden från 1913 dolde sig en enkelstuga i timmer, flyttad till platsen 1806. 1913 förlängde man stugan med en bod och en ladugård i regelstomme och höjde bostadshuset med en halvvåning.

”När vi dessutom hittade spår i timmerväggen efter den ursprungliga brokvisten, var lyckan fulländad.”

Vårt första mål var nu att försöka få tillbaka hälsingekaraktären på huset, den där som vi tog för givet skulle finnas dold bakom den sentida brädfodringen. Lite aningslösa gick vi på fördomen om att huset borde vara dragigt och kallt, så när vi fick hjälp med antikvarisk rådgivning inför fasadrenovering nappade vi direkt på idén att tilläggsisolera fasaden samtidigt med byte av brädfodring. Vi la alltså på ett lager mineralull samtidigt som vi spikade på en ny brädfodring. Därmed krympte också de stora taksprången från 1913 – vilket också var ett önskemål, hälsingegårdar har ju normalt korta ”utskäft”. Vi hittade ett begagnat tvåkupigt tegeltak från 1950-talet som vi kunde läkta för direkt ovanpå plåttaket. Mer genuint utseende, tänkte vi. Och de nya fönstren kopierade vi utifrån de få gamla bevarade – och satte faktiskt i handblåst fönsterglas redan då. När vi dessutom hittade spår i timmerväggen efter den ursprungliga brokvisten, var lyckan fulländad. Nu kunde vi rekonstruera en hälsingeentré efter säker förlaga – en dröm för en då nyutexaminerad museiman med höga byggnadsvårdsambitioner.

Hälsingekaraktären någorlunda återställd. Ett begagnat tegeltak, grov locklistpanel, 1913 år fönster kopierade med handblåst glas…

”Ett riktigt bakslag blev dock första rödfärgningen som vi lejde ut till en målarfirma.
Jo men så här ser falurött ut idag serru, försvarade sig målaren!”

Ett riktigt bakslag blev dock första rödfärgningen som vi lejde ut till en målarfirma. Döm om vår bestörtning när vi kom tillresande med alla våra förväntningar till det lysande röda hälsingehuset och fann en brunröd skapelse med knallvita knutar och fönster. Totalt dött! Jo men så här ser falurött ut idag serru, försvarade sig målaren. Jag själv bara våndades och tänkte förstås på mitt rykte som nykläckt museiman – vad skulle folk säga? Men mest tänkte jag på min krossade dröm om den ljusröda stugan. Å andra sidan, sett i backspegeln, var det här som mitt intresse för rödfärg föddes. Varför var alla gamla hälsingegårdar så där underbart lysande tegelröda och varför blev vårt eget lilla hus som en leverröd träkåk vilken som helst?

Idag kan vi utvärdera den 50-åriga renoveringen. Vad var det som blev bra och fungerade och vad är det som står sig? Och vad var det som gick snett och behöver göras om, nu när nästa generation flyttar in?

”Fritidshuset” är en av många byggnader som du kommer att kunna följa i filmserien ”I händerna på Göran Gudmundsson”.

Klicka här för att komma till alla filmerna ”I händerna på Göran Gudmundsson”