Bostället

Bostället är Görans senaste projekt, en gård hopsatt av ett antal flyttade gamla timmerstommar från andra platser i landskapet. Huvudbyggnaden, Västigårds, kommer från en riksintressestämplad hälsingeby i Forsa socken, en by med tre före detta självständiga gårdar, Västigårds, Ystigårds och Nygårds. Sedan många år är dock byn en enda gårdsenhet och kallas bara för Ystigårn.

Delen Västigårds hade varit bebodd ända till 1900-talets andra hälft. På 1970-talet tilläggsisolerades bostadshuset och fönstren byttes i två av fasaderna. Sedan såldes gården för flyttning. Köpet upphävdes dock. En ny köpare trädde in. Även denna försäljning gick i stå. Nästa gång fick andra intressenter tillåtelse att plocka bort tak, golv, paneler och andra detaljer ur byggnaden. De senaste ägarna, som redan har mängder av andra stora hus att underhålla, vid sidan om sitt stora eko-jordbruk,  mäktade, trots sitt intresse för gamla hus, inte med att ansvara för även Västigårds byggnader. Länsstyrelsen utredde i 30 år, parallellt med förfallet, möjligheten att förhindra rivning. Byggnadsvårdsföreningar och lokala experter höjde även de sina röster mot försäljning, flyttning, och rivning. När slutligen den till stora delar taklösa gården lades ut på Blocket, för bara ett par år sedan, var rasrisken redan överhängande. Interiören var svårt röt- och svampskadad och förhoppningen från ägarnas sida blev nu att hitta en byggnadsvårdsentusiast som skulle kunna göra sig nytta av timmerstommen. För den vidbyggda ladugården, stallet och logen var redan en räddning redan långt  bortom horisonten.

Nästan dramatiskt stor och oerhört betydelsefull låg gården i landskapet. Men Västigårds hade fått stå taklös i mer än 30 år, grunden hade börjat ge vika och bostadsdelen var nu plundrad på sin värdefulla originalinredning. Kommunen gav därför rivningslov, trots byggnadsantikvariernas protester. Tänk om vi istället hade en svensk byggnadsvårdspolitik som gick ut på att stötta husen och fastighetsägarna – i tid. Och tänk om myndigheterna kunde locka med ekonomiska eller praktiska bidrag, istället för att hota gårdsägarna. Nu lades gården ut på Blocket istället.

”Rasrisken var överhängande. Till och med de kraftiga granitstolparna i grunden hade knäckts av trycket från den gigantiska byggnaden”

Trasigt var bara förnamnet på interiören. När även den tidigare bondegenerationen på gården miste hoppet om en renovering/försäljning för många år sedan, lät man några ”hembygdsentusiaster” bryta upp golv, tak och andra snickerier och ta med sig materialet därifrån till sina egna renoveringar.  Mitt i vardagsstugan hade på samma sätt någon fått lov att såga upp ett stort hål med motorsåg för att kunna kolla skicket på timmerstommen under.

”Pärlan på gården var ändå huvudentréns skurna rokokodörr”

Bostadsdelens stomme visade sig turligt nog vara i gott skick bakom den tilläggsisolerade fasaden, men pärlan på gården var ändå huvudentréns skurna rokokodörr. Nu hängde den på sniskan, omöjlig att låsa, men vittnade ändå om hur fantastiskt påkostat huset en gång i tiden ändå måste ha varit.

Gården byggdes av återanvänt timmer i början av 1800-talet. Bäst bevarad var bostadsdelen, parstugan, den högra delen av bilden ovan, trots 1970-talets tilläggsisolering och fönsterbyten. De tillbyggda ekonomidelarna var däremot ohjälpligt röt- och svampskadade, mest på grund av decennier av takläckage.

Här är nu bostadsdelen från Forsa flyttad till sin nya plats några mil därifrån, Bostället kallat. Med fönster, identiska med originalfönstren, fyndade i en byggnadsvårdsbutik 50 mil därifrån och med tvåkupigt gammalt tegel – igen – börjar byggnaden återfå sin ursprungliga karaktär.

Följ med på Västigårdshusets resa, från bevarandeproblem till ett nytt liv på SOS Byggnadsvård. I händerna på Göran Gudmundsson.

Klicka här för att komma till alla filmerna ”I händerna på Göran Gudmundsson”