En liten ordlista till byggunderhållningen på TV

Vad lär vi oss om värdet av gamla hus i TV:s olika arkitekturprogram? Ja, inte mycket faktiskt. De gamla husen finns där mest som en slätstruken bakgrund till de nybyggda och framåtblickande. Och här har faktiskt TV en poäng. Som vi har renoverat våra gamla hus har de med tiden blivit mer och mer opersonliga och ointressanta, som ett äldre kollektiv i trä med plastfärg och med alla sina originaldelar utbytta. Medan de nya, arkitektritade byggnaderna – innan de själva blivit utsatta för vår tids underhåll det vill säga, framstår som nytänkande, personliga och utstickande. Detta är alltså min första spaning – att det är den undermåliga/uteblivna svenska byggnadsvården som mest förvanskar våra gamla hus – men också att de nybyggda husen snart kommer att gå samma grymma öde till mötes – om vi inte själva snart blir bättre på byggnadsvård.

Den andra spaningen går ut på språkbruket i programmen. Gamla hus nervärderas och marginaliseras ständigt i ordvalet när de beskrivs. Här kommer några exempel.

Pastisch
Pastisch är en nedsättande benämning som ofta används när arkitekter och bygglovsfolk planerar för nya byggnader i gammal miljö. De som tar avstånd från ”pastischer”, i mina ögon hus som oftast underordnar och anpassar sig till den gamla miljön, brukar de lustigt nog själva föredra byggnader i en uttjatad eftersläpande ”funkisstil” – betong med platta tak, fönster i ytterhörn osv. Och sedan kallar de andra hus för pastischer!

Kuliss
Kuliss används på samma sätt som ordet ”pastisch” för att nedvärdera den nybebyggelse som vilar på gammal svensk byggnadstradition. Kuliss betecknade ursprungligen ett enkelt illusoriskt montage, till exempel inramningen av en teaterscen. En kuliss var alltså inte menad att granskas i sömmarna och utfördes därför av mobila och enkla material. Motsatsen borde kanske heta ”sann” eller ”äkta”?
Idag har paradoxalt funkishuset utvecklats till just en sådan modern kuliss, ofta i form av en överstor lådliknande villa i glas och betong, gärna brutalt inklämd i ett redan uppvuxet villaområde. Det som förenar denna nutida kuliss med teaterkulissen är att den nya funkiskulissen snart också behöver förses med en ridå. För när de som flyttat in bakom panoramafönstren plötsligt inser att det eleganta coctailpartyt i huskatalogens presentation egentligen aldrig inträffar och att föreställningarna för grannarna istället begränsas till en man i mjukisbyxor liggande i soffan och tittar på film kvällarna igenom, då behövs det en ridå även till denna kuliss.  

Kompromiss
Ordet kompromiss förekommer sällan i TV:s arkitekturprogram, däremot hyllas motsatserna ”kompromisslös”, ”fräck” och ”utstickande”. Dessa benämningar används desto flitigare som positiva mantra i försvaret för främmande byggnader som slår sönder våra gamla miljöer. För den som fått en sådan ”kompromisslös” byggnad som närmsta granne, gärna i form av en svart låda med panoramafönstren vända åt det håll som tidigare utgjorde den egna utsikten, skulle nog hellre ha föredragit en byggnad med kompromisser, mindre fräckhet och som inordnar sig istället för att sticka ut.

Kopia
Ordet ”kopia” är som en svordom i arkitekt- och planeringskretsar. Med sin akademiska skolning har speciellt arkitekter lärt sig att hellre göra egna misstag än att ta lärdom av äldre lyckade byggnader. När museiutbildade samhällsplanerare, till exempel byggnadsantikvarier skall förhålla sig till traditionell arkitektur i nybyggnadssammanhang, blir det också tummen ner, för i den museala utbildningen ingår att betrakta kopior som värdelösa, speciellt i jämförelse med ”original”, som om de till exempel vore tavlor i en museal utställning. När det handlar om byggnadsvård och byggnadsvårdsdetaljer framkallar därför många olika ”kopior” ångest hos de antikvariska kontrollanterna. Det finns till och med de som, utan att rodna, föreslår att all nysmidd spik borde datummärkas, för att man i framtiden (man skyller på ”framtiden”) alltid ska kunna avgöra vilken som är ”original” eller ”kopia” i sammanhanget. 
Byt istället ut ordet ”kopia” mot orden ”hantverkstradition” eller ”kulturarv” och du förstår vart jag vill komma? För det är det som det handlar om. Alltså att vi istället borde uppmuntra och föra vidare hävdvunnen kunskap, svensk hantverksskicklighet och estetik och inte låta oss tryckas ner av kritikernas negativa ordval! För om man väl lär sig att kopiera trovärdigt och i sin ”kopiering” dessutom lyckas skapa ett alldeles eget och personligt uttryck, där föds också ett geni! Får jag bara exemplifiera med stadshusarkitekten Ragnar Östberg? Eller skulptören Carl Milles?  Ja, men nu har vi ju ingen levande Östberg eller Milles i Sverige, inte just nu i alla fall, inflikar vän av ordning. Ja, det var kanske dit jag också ville komma?

Funktionalism
Funktionalismen föddes på 1920-talet och var från början inte en byggnadsstil, utan utgick mer från idén om att föremål och byggnader även i sin form skulle redovisa sin funktion. Funkisen kallad, förkastade därför både traditionell arkitektur och historiska stilar, men blickade själv motsägelsefullt gärna ner mot medelhavsområdet i sökandet efter sina egna estetiska uttryck.  Numera har även funkisen övergått från att vara en idé till att själv bli just en ”stil”. Lådaktiga volymer, platta tak, putsade betongfasader och stora fönsterytor hör till denna stil, alltså material och utföranden som skaver ordentligt i vår miljömedvetna tid. Vi på SOS Byggnadsvård vill därför gärna peka på ett annat, svenskt ”funkisalternativ”. Eller vad sägs om till exempel ett hus som ärligt redovisar sin planlösning redan i exteriören, är byggt av lokala material såsom trä, tegel och sten och som har fler fönster mot södersolen och färre mot kylan och norr? Och som i bästa fall kanske också har en jordkällare med torvtak? Och som över huvud taget inte innehåller något annat än förnyelsebara och naturliga byggnadsmaterial? Och slutligen, som dessutom lätt kan flyttas, göras mindre eller förstoras efter behov? Timmerhuset är kanske den egentliga funkisbyggnaden alltså?!