Cement/betong är ett tätt material och ställer därför alltid till med bekymmer när den råkar hamna på gamla hus. Många har till exempel tätat sina gamla naturstensgrunder med cement. Men någonstans måste ju markfukten kunna ta sig ut och då kryper den gärna upp i väggarna i stället och själva byggnadsstommen tar stryk. Vårt första råd är därför att inte använda cement i grunder till gamla hus.

Även ett stenhus tar stryk om grunden blir för tät. Lätt att avslöja med bara ögat vad som håller på att hända även här.

Vårt egentliga råd är att inte bygga med cement/betong alls. Inget hus på betongplatta alltså, varken nytt eller gammalt. Inget hus med betongpannor på taken heller. Och då tänker vi inte i första hand på risken med tätheten, utan mer på att betongen är en av våra största koldioxidbovar. I många kommuner är det ändå fortfarande krav på att alla nya hus måste byggas på betongplatta…

Vilken tror du själv är den största miljöfaran här? Kor som fiser på ängen, eller betongvillor som drabbar miljön med enorma mängder koldioxidutsläpp vid tillverkningen? Och vad skulle du själv kunna tänka dig att saka – för miljöns skull? Betongen eller korna?

Och så det sista problemet, konsekvenserna med att bygga hus på betongplatta. Naturen är ju normalt ojämn. Och betongplattor är plana. De stämmer alltså inte med varandra och därför måste man först lägga upp en hylla av schaktmassor till stöd för plattan, alltså innan huset tillåts dimpa ner. Dessa altaren blir dock ofta lika höga och iögonfallande som själva byggnaden i sig och man undrar hur det då är tänkt med bestämmelser om till exempel maxhöjder i bygglovet. Maxhöjd ovanför naturen, eller maxhöjd ovanför plattan? Troligen har ingen tänkt på saken alls.

Villa på platta på före detta naturtomt.

Och en till.

Och sist en traditionell naturstensgrund. Marken ligger orörd och sluttande, men förstås inte själva huset. Luften cirkulerar fritt och håller grunden torr. Allt sker i samklang med naturen, utan el, fläktar eller annat onaturligt.